Waldorfskolans årstematik

Både metodik och undervisningsinnehåll är avgörande för att eleverna kan tillgodogöra sig kunskapen på bästa sätt. Vid olika skeden i livet lever eleverna med olika existentiella frågor som skolan genom sin genomtänkta pedagogik försöker svara mot. Varje årskurs hålls därför samman på ett ämnesövergripande vis genom årsteman som är specifikt utformade för att passa eleverna i en viss ålder. På så vis vinner kunskaperna genklang hos eleverna och förutsättningar för ett meningsfullt lärande skapas där undervisningens innehåll ger varje elev verktyg för ett livslångt lärande och en mer fördjupad bildning utöver de kunskapskrav som samhället ställer.

Följande årsteman ger ramar inom vilken friheten att anpassa undervisningen efter olika situationer och möjligheter är stor. De ska ses som ett försök att finna ämnesinnehåll som svarar mot barnens utveckling, den aktuella levnadsålderns fysiska och själsliga behov, och bygger på den blandning av äldre och modernt erfarenhetsmaterial som finns i svenska waldorfskolor såväl som waldorfskolor utanför vårt eget land.

         

Årskurs 1

Att börja skolan är stort, både för barnet, föräldrarna och övrig omgivning. Mycket är nytt och främmande. Förväntningarna är stora inte minst på klassläraren. För att ge eleverna en trygg ingång i skolans värld är klasslärarens roll central, en person som följer eleverna under flera år upp genom årskurserna. Genom lärarens berättelser ges världen form och gestalt, och allt det som så småningom skall bli till begrepp får eleverna först göra till sitt genom både mentala inre bilder och yttre bilder på papper och sedan i text. Förväntan, iver och arbetslust fyller oftast sjuåringen och genom ett lustfyllt lärande som tar vara på barnens fantasikrafter och kreativitet läggs grunden för ett livslångt kunskapande. Genom rytmiska upprepningar av sånger, ramsor och undervisningsmoment tränas arbetsminne och de dagliga rutinerna är tänkta att skapa trygghet och förväntan.

Ett ord som sammanfattar temat för årskurs 1 är ordet helhet. Världen beskrivs i ett större sammanhang och kläs i ord och bild, där kunskapandet hela tiden utgår från en helhet. Världen beskrivs över tid som mer komplex upp genom årskurserna, uppdelad och fragmentarisk. Helhetsbeskrivningen av världen är tänkt att skapar en trygghet och känsla hos barnen att världen är god och begriplig och det, i sin tur, skapar samhörighet och vilja hos det enskilda barnet att gripa in i världen och skapa och kunskapa.

Det berättelseinnehåll som främst präglar det första året är folksagornas värld. Den frodiga, berättade sagan, med all sin livsvisdom, talar till fantasin och känslan. På ett hemlighetsfullt sätt skildras mänsklighetens utveckling, genom djupa psykologiska urbilder som är tänkta att ge barnen kunskap om livet och världen. Om det godas kamp med det onda, om människosinnets höjder och djup, och om ödets vägar.

Sagans innehåll kan ses som visdom i konstnärlig form, och dess pedagogiska värde är först och främst i detta. Dessutom vårdas barnens sinne för det levande ordet genom ett rikt språk, dramatik och träffsäkerhet i repliker. Förmågan att själv uttrycka sig övas i återberättelsen av det de hört och som har gjort intryck på dem. De inre bilderna bearbetas genom eget skapande av bilder, målningar och annan konstnärlig verksamhet.

Linjen representerar ett av de mest grundläggande av alla uttryck, genom avgränsandet ges världen kontur och precision och exakthet övas. I ämnet formteckning, genom den raka och den böjda linjen, möter barnen i årskurs 1 något de redan är bekanta med men nu i en abstrakt och avskalad form. Dessa urformer utvecklas sedan vidare till cirklar, spiraler och olika formmetamorfoser där barnens sinnen skärps och övas. Temat med det raka och det böjda kan kopplas till geometri, bild, eurytmi och musikens rytmer.

Att måla akvarell på vått papper s.k. ”vått-i-vått” ger eleverna möjlighet att skapa en ren färgupplevelse. Utan skarpa konturer, flytande, breder färgfält ut sig över papperna, yta möter yta och de olika kulörernas kvaliteter stiger fram framför ögonen på barnen.

I tecknandet och målandet, i övandet av linjer, färg och form har handen fått övning i formande av streck och figurer. Nu skall bokstäverna bli till, och barnet skall vara en aktiv medskapare. Konsonanterna uppstår, genom berättelser, som blir till stora och levande bilder, bilder som smalnar och kontureras till genomgestaltade symboler. Processen sker från bild till bokstav. Vokalerna gestaltas genom en beskriven känsla eller rörelse. Barnen lär sig ”automatiskt” alfabetet, men inte på ett sätt som är främmande för och avskuret från deras tidigare erfarenheter. Tvärtom tillåts de genom olika slag av återberättande, samtal, skapande (teckning, målning, skulptur, musik, teater, verser, eurytmi etc) använda sig av de inre bilder som de gjort sig utifrån lärarens berättande. Processen som leder fram till ett eget skrivande börjar med kommentarer, meningar och beskrivningar av de bilder som barnen skapat.

Att låta eleverna skapande (t ex olika stjärnor) förbinder dem med matematikens grunder. Tanken är att genom gemensamma erfarenheter och praktiskt övande ge eleverna ett personligt förhållande till talsymbolerna. På så vis kan de abstrakta begreppen blir bekanta genom fantasi och konst och bli till en bearbetning av det upplevda. De fyra räknesätten introduceras som en helhet så att kvaliteter och sammanhang mellan dem blir synliggjorda.

I den analytiska matematiken utgår man alltid från helheten till delarna. Det ger en långt större individuell frihet och utmaning att kunna välja svårighetsgrad och räknesätt. Talen skall vara nära och konkreta, tätt förbundna med fingrarna, kastanjer och rytmer. Sjuåringen får då inte primärt lära sig räkneteknik, utan får uppleva rikedomen och mångfalden i talens värld.

Stickning är ett av de första hantverk som eleverna får bekanta sig med i årskurs 1. Genom att arbeta med två stickor används båda händerna samtidigt och båda hjärnhalvorna aktiveras – teori och praktik knyts samman. Stickningen är tänkt att främja koncentration, finmotorik och materialkännedom.

För att våga möta världen och lära sig saker krävs det att man först och främst är trygg i elevgruppen, skolan och dess närmiljö. I årskurs 1 blir formandet av gruppgemenskapen i närmiljön ett naturligt årstema som genomsyrar i stort sett alla skoldagar. Genom utomhuslekar får fantasin vara med; man får frisk luft, hälsosam motion, slappnar av och placeras i ett sammanhang. Genom utflykter – där barnen får umgås med naturen, uppleva hur vatten flyter och fryser, hur träden vajar, hur elden under brinner och värmer, hur solen väcker djur och växter till liv på våren osv, skapas en närhet till naturen och en förståelse för olika naturtyper och för årsloppet.

 

Årskurs 2

För eleverna som återvänder från sommarlovet är skolmiljön välkänd, de är redan

en del av gemenskapen i klassen och de kan nu utveckla sitt sociala samspel på ett mer

fördjupat vis. För att utveckla sin nyfikenhet och vetgirighet är det dags för eleverna att få möta världen på ett nytt vis. Nu tillåts världen att vara dualistisk och det är dags att som elev få polarisera både i det inre och i det yttre. Att få väga saker för och emot, vrida och vända, jämföra, och att dela och sammanföra, blir centrala teman i årskurs 2. Klurigheter, gåtor och dråpliga historier med oväntade slut, utmanar och roar, samtidigt som legendberättelsernas högtidliga bilder slår broar mellan verklighetens historiska personer och sagomotiven i årskurs 1. Polariteten som årskursmotiv är ämnesövergripande och blir t.e.x central i språkundervisningen genom små dialoger och i musiken där växelsång framträder.

 

Ett av årskursens stora teman är legendberättelser och fabelskildringar, vars innehåll bearbetas på olika vis under året. Legender är berättelser som väver i verklighetens värld, men med ett fantasifullt skimmer omkring sig. I centrum för legenden står människoöden från olika länder och tider, människor som kämpat med sina svagheter och trots motgångar klarat av att vara goda mot sina medmänniskor på ett nästan overkligt, ”övermänskligt” sätt. Eleverna ges genom legenderna en öppning till historieämnet och får samtidigt underlag till existentiella och etiska samtal där de kan fundera över sin egen roll i världen och hur enskilda människors handlingar får konsekvens framåt i tiden.

Kontrasten blir stor när man sedan kommer till fablernas värld. Genom att klä berättelsernas karaktärer i djurdräkt kan egenheter i människans väsen bli tydliga. Djuren drivs av sina egenheter och är också fångna i sina karaktärsdrag. Räven är och förblir listig, och i likhet med en människa som endast drivs av sin list, hamnar räven i svåra situationer, blir ensam och även föraktad av sina djurvänner. I berättelserna om t ex hunden och köttbenet, räven och rönnbären, haren och sköldpaddan eller storken och räven får vi se hur det kan sluta när vi som individer blir alltför ensidiga. Det blir dråpliga och komiska bilder som inspirerar till samtal om individens ansvar och hur vi agerar mot varandra.

Mer detaljerade naturberättelser är ett berättartema i årskurs 2. Tanken är att genom nära och ingåendemiljöskildringar väcka intresset för naturstudier, ett intresse och en nyfikenhet som eleverna sedan har med sig under utflykter vid olika årstider och i varierande naturtyper.

Under årskurs 2 förbereds i möjligaste mån sådd och plantering, som är tänkt att bli till skörd i årskurs 3 då bearbetning av säd och grönsaker är ett av årstemat i årskurs 3. Att från början ge en helhetsupplevelse av naturen är avgörande för att barnens fortsatta undervisning i ekologi. Det är viktigt att eleverna får uppleva att människan kan bidra med något positivt till miljön, inte bara skapa problem, utan också bidra till deras lösning. Huvudmålet med den naturvetenskapliga undervisningen i waldorfskolan är att väcka elevernas intresse för relationen mellan människan och

omvärlden, naturen och det samhälle människan skapar.

Ett genomgående tema i både formteckning och måleri är – dualism. I formteckningen övar eleverna spegelformer i vertikala plan och symmetriövningar. De bygger på polarisering och dualism och eleverna får själva teckna in den spegelform som saknas.

 

I målningsövningar i ”vått-i-vått”teknik – ges eleverna i årskurs 2 tillfälle att arbeta med sk karaktäristiska (rött och gult, gult och blått, blått och rött, orange och grönt, grönt och violett, violett och orange), komplementära (rött och grönt, gult och violett, orange och blått) och karaktärslösa färgklanger (gult och orange, orange och rött, rött och violett, violett och blått, gult och grönt, blått och grönt) som ställs mot varandra. I samband med målningslektionerna kan eleverna beredas möjlighet till samtal om gemensamma och enskilda upplevelser av färgernas förhållande till varandra. Precis som i exemplet med fabler och legender blir det här polariteter som hjälper eleverna att lära känna färgerna och därmed indirekt sig själva.

 

Genom att lära sig virka är det tänkt att eleverna ytterligare skall få utveckla sin händighet och handmotorik. De klarar nu att på ett mer komplicerat sätt än tidigare att hantera garn. Det är oftast lite svårare att komma underfund med den icke-symmetriska virkningen i jämförelse med den symmetriska stickningen. Att som elev ges tillfälle att varje år få lära sig nya slöjdtekniker är ett sätt känna att man som människa mer och mer förbinder sig med omvärlden och dess material. Virkningen övar dessutom skrivarhanden då virknålen hålls precis som en penna.

 

 

 

Årskurs 3

Nioårsåldern är en tid då barn kan känna sig oroliga, osäkra och ensamma. Då är det inte alltid en självklarhet att barnen upplever sig stå mitt i världen längre, utan ett nytt sätt att reflektera över sig själv och sin omvärld kan skönjas. Detta att bli medveten om sig själv på ett nytt sätt kan skapa oro och rädsla, en del barn kan t.ex. drabbas av beslutsångest, andra av en oro inför döden eller för att bli övergivna. När nu nioåringar börjar uppleva världen utifrån ett mer subjektivt medvetande så är detta en grundläggande förutsättning för att kunna utveckla en egen individuell personlighet. Att uppleva klyftan mellan en real, objektiv, fysisk yttre värld och en egen inre, subjektiv verklighet är ett uttryck för att vi som människor känner att ”ingen annan är jag”. Undervisningen i årskurs 3 kan stödja eleven genom att låta eleverna reflektera över sin plats i världen och rent handgripligen ”upptäcka världen på nytt” på ett mer konkret sätt, genom fysiskt arbete som att mäta och väga och bygga, genom att odla, skörda och bearbeta och omforma, och genom stora mytologiska bilder där skildringar om hur människan tar plats på jorden blir centrala. Eleverna ges då möjlighet att erfara att de faktiskt inte är främlingar i världen, utan själva kan handskas med den på en rad olika sätt.

 

Att eleverna får möta olika yrken som människan traditionellt ägnat sig åt är ett viktigt tema i klass 3, och barnen får arbeta praktiskt och konkret handfast. Det ger också en möjlighet för eleverna att se människans unika plats i världen, hur hon kultiverat och förädlat de möjligheter som jorden gett för hennes överlevnad och fortsatta existens. Att så mycket som möjligt få använda sina händer i ett meningsfullt sammanhang och förstå vad det är man gör, se hur någonting växer fram, kan vara en mäktig upplevelse och ge förutsättningar för självförtroende och trygghet i en ålder då mycket annat kan upplevas som skört och instabilt.

Att likt en bonde få följa hela processen från plöjning, via sådd och skörd, till det nybakade brödet är tänkt att skapa sammanhang och mening. Eleverna ges också tillfälle att knyta an till året innan då klassen kanske planerade och sådde något som de nu i årskurs 3 får skörda och förädla. Att därigenom även få lära känna olika redskap som t.ex. plog, harv, slåttermaskin, kvarn och smörkärna kan hos barnen skapa en känsla av vördnad inför människan uppfinningsrikedom. Att t.ex. fiska och knyta nät, få vara med och klippa ett får för att därefter karda, spinna, tova, färga och fläta, och få framställa salt via avdunstning, gör att flera av årskursens ämnen både samhällsorienterande och naturorienterande ämnen integreras på ett genomgripande vis. Att låta eleverna får göra beräkningar och genomför ett bygge av något slag ger tillfälle för pedagogen att rent konkret visa på fysikaliska lagbundenheter som tyngdpunkt, labilt/stabilt läge, och tillfälle för eleverna att praktisera metersystemet. På samma sätt kan de t.ex. få bygga vindskydd, lära sig lite om vad som är ätligt i den egna närmiljön och på exkursioner, och ta tillvara och bereda t ex bär och frukt. Relationen mellan natur och kultur är en genomgående tematik i årskursen.

Att även få bekanta sig med smedens arbete och kanske besöka någon gruva med fokus på den svenska traditionella gruvdriften och dess processer, kan ge eleverna en insikt om varifrån alla metallföremål omkring oss egentligen kommer och vad begreppen ”stenålder”, ”bronsåldern” och ”järnåldern” härstammar från. Till detta motiv hör olika skildringar i litteraturen kring dessa yrken.

 

 

Som en avslutning på undervisningsblocket kring gamla mått och enheter introduceras eleverna för metersystemet, som de genast kan använda sig av när de skissar och förbereder byggprojektet beskrivet ovan. Men innan dess ges eleverna möjlighet att konkret få bekanta sig med gamla mått och enheter som utgår från kroppen och de egna erfarenheterna. Genom att samtala, mäta, väga, balansera och uppskatta med exempelvis aln, fot, tum, steg, famn, kaffekopp, tekopp och stenkast får mätandet en konkret, fysisk och personlig relation till barnen. Temat kan återigen ses som en hjälp för 9 åringen att erövra världen ”på nytt”. Tillslut genom ett gemensamt arbete når klassen fram till vårt moderna metersystem, som också ligger till grund för våra övriga måttenheter, ett system som skapades utifrån de demokratiska idealen under franska revolutionen och som tar avstamp i något alla kan vara överens om, nämligen jorden som vi lever på.

 

 

Ett centralt undervisningsinnehåll i denna årskurs är berättelsen om skapelsen, om hur människan blev utdriven ur paradiset och hur hon senare fick lagar och skapade sig ett jordiskt liv. Genom bekantskap med de gamla judiska berättelserna och personligheter och skildringarna i det kristna Gamla Testamentet, t ex Adam och Eva, Noas ark, Abraham och Sara, Ismael och Hagar, Josef och hans bröder, David och byggandet av Salomos tempel, ges bilder av de förändringar som är kopplade till att gå från barndomens mer oskuldsfulla upplevelse av tillvaron till den mer oskyddade känslan av att stå naken och ensam i världen. Genom Gamla Testamentets berättelser möter eleverna också människor som kämpar för sin nationella identitet.

 

 

Ett huvudtema i svenskundervisningen, vid sidan av textförfattande och läsning, är att grammatiken introducera i årskurs 3. Upplevelsen av lagbundenheten genom vilken språket är uppbyggt kan upplevas som spännande och även skapa en känsla av trygghet hos barnen inför modersmålet. Ordklasserna är viktiga byggstenar i språkets boning, och verbets tidsformer kan ge barnen en känsla av att kunna välja och bli ”herre över tiden” genom språket.

 

Avancerade speglingar, både vertikalt, horisontellt, diagonalt och med korsningar, kan övas i årskurs 3:s formteckning och även lyftas fram i eurytmiämnet. Just speglingsövningar kan för många elever i nioårsåldern ses mot bakgrund av de förändringar som de går igenom. Även inom ämnet idrott och hälsa ligger undervisningens tonvikt på upplevelsen av ett ”vi”, känslan av att vara del i en grupp som tillsammans möter världen och dess utmaningar. Tillsammans kan eleverna genomföra s.k. bothmergymnastiska övningar, och leka kullekar, äventyrslekar, öva med bollar, hopprep, att lyssna på instruktioner och att åter samlas efter aktiviteten. Under de två första skolåren har stor del av ämnet idrott och hälsa koncentrerats till bl. a utflykter och lek och rörelse i klassrummet och på skolgården.